brand i telefonerna
Vet du vad jag gjorde idag? Jag ritade, ritade tills handen krampade. Bilder av hat till denna dag, för den har nog varit en av mina sämsta. En dålig dag. Ulrik Munthers låt en vanlig dag. Haha. Vafan. Lägg dig och sov, bli frisk. Jag är frisk. Synd att tiden går så snabbt eller hur?
Vet du vad jag gjorde idag?
Lånade Snodde din Emma Gloria.
Vet du vad jag gjorde idag?
Lånade Snodde din Emma Gloria.
lugnet
i ett litet litet ögonblick tänkte jag att det kanske var sant
gränsen som betyder noll
jag har börjat se bisarra ting i mitt huvud, som denuppochnervändageten.
är det nu vi klyvs isär? huggs till två bitar? vi blir som en kluven tunga, med två vassa elaka spetsar, men längst bak sitter allt ihop.
jag vet inte om jag förstår för det känns som att jag också bara har börjat falla mot gränsen
gränsen som betyder noll
livet i verkligheten
jag har börjat se bisarra ting i mitt huvud, som denuppochnervändageten.
rosor som slår ut som röda rivsår över hela min kropp
men när den lena handen nuddar mig så befrias jag för jag är en vild förvuxen ros instängd i en kropp
och ur rivsåren börjar röda blad att falla, tills hela min kropp är blek med rosspiraler som ärr, nej jag menar hennes kropp
för jag är ju befriad nu.
är det nu vi klyvs isär? huggs till två bitar? vi blir som en kluven tunga, med två vassa elaka spetsar, men längst bak sitter allt ihop.
också vi två.
drake
helt jävla upphetsad är jag, av att jag är så jävla normal. av alla hemligheter jag har så är det här den värsta av alla. för jag gråter till alla 22 avsnitten, bara för att vara hon.
i över ett århundrade har jag levt i en hemlighet, jag är en vampyr.
förstår du?
i över ett århundrade har jag levt i en hemlighet, jag är en vampyr.
förstår du?
hostar
finns det känslor som man vill döda? man känner dom ju ändå lixom? så tänker jag, idag, när knivar hugger mig i magen, i revbenen, krossar mina ben. finns det något värre än när något ironiskt uppfattas som sanning? alla människor är så jävla segtänkta, fattar ingenting. dom saknar huvud kan man säga. och sånna människor hatar jag, egentligen. fast det märks ju inte, särskilt inte när man dåsar fram genom korridorer fulla av dam och cementgråa väggar. nej. jag tillhör ledarstabbet. iallafall idag.
style by eric björklund via skype via erics dator via hans hjärta
