klocktorn

[min] ja vi åker snart

jag vill träffa dig så mycket nu

det känns som att jag silas genom en för stor sil och att hälften av mig redan fallit bort

alla mina ord har sipprats och silats sönder

jag vet inte om jag är kär i någon nu

jag vet inte vem jag längtar efter 

anna jag vet ingenting fast det verkar som jag vet allting

jag verkar så KLOK SMART INTELLIGENT

snälla lärare, snälla älskling, snälla m&p, snälla du jag är inte så det kanske blev min image när jag fick ha engelska med fyrorna i trean men sen föll det bort inuti mig och blev mitt skal

min personlighet silas bort

fast är det det jag vill?

jag vet inte om jag har förändrats alls

jag bara försöker få det att se ut så, såhär i ord, jag försöker för att det var så länge sen jag ens låtsasdeppade och skrev äckliga ord i en bok

så att alla tror att jag har förändrats

och kanske jag själv

det borde komma upp en varningsskylt, en arg gubbe med käpp som slår en på fingrarna när man går in här. man vet att det frambringar en känsla som man inte öppnar armarna för, som man hatar. alla skriker att man ska leva i nuet o inte gruva sig för vad som komma skall. men vad är väl ett liv utan framtid? jag saknar att vara en del av planeten, vara jorden och inte pluto. ni, fan. du är så bra liljekonvalj, även om jag måste låta bli att sakna den röda blomman som blommade i alperna, hon blommar just nu inte ens i sällskap av vackra liljekonvalj. ibland vill jag bara skrika, ibland sjunga, men ingenting kan hindra oss, och det vet vi. vi har alla färgerna, medans andra har svart och vit. jag vill också vara med *vissen*

anna jag känner mig bortkommen och har fallit över sommarlovets kant, känns som att jag är påväg mot fel gräns när vi pratar om ensamhet och ångrar att jag läste igenom alla mina inlägg här

jag hatar att klockan närmar sig halv tolv och jag sitter med datorn i knät medan jag gruvar mig för natten

varför gruvar jag mig för att sova?

sommarlovet kan bli ett fall som slutar hårt eller mjukt och man vet inte vilket förrän man är mitt i det

precis som när man kastar kubb och man känner precis efter kastet hur träbiten ska landa

den där jävla träbiten har jag inte kastat än och vet inte förrän om flera veckor var den ska landa

snälla

Kommer du ihåg? Så står det på min sammhällsuppgift. Mitt liv känns som en svävande gardin och jag vet inte om jag ska slita ner den eller inte. Jag saknar dig, jag saknar att ha dig vid min sida, jag saknar dig för att du är den enda som kan språket. Jag skulle vilja koka en soppa av miljontals färger och ge till dig för att du sen skulle kunna sucka. Jag saknar dina suckar. One Direction strömmar i min lurar och min ryggrad drar ihop sig som ett dragspel. Vart befinner jag mig? Vart befinner du dig? I en annan dimmension antar jag. Gud alltså. Fattar du hur lågt jag sjunkit? Jag ligger på havets botten, verkligen. " ! "- tjejer är min vardag. HJÄLP MIG. Herregud. 

 

Så med detta inlägg vill jag bara säga att alpvallmo saknar att vara alpvallmo.

Fast eftersom jag nu är en ginatricot:

Vill bara säga att du är min bästa vän och att jag saknar dig : ) .

 

 

HAHHAHAHAHAHAHAHHAHAHA

VI har historia. Det är segt. Alla har datorer uppe och det ser extremt nördigt ut. Vår lärare har en Arne-inspirerad piké (kornblå med orangea ränder). Jag läser en bok som heter 1Q84, den är väldigt speciell och väldigt bra. Ikväll har vi insparksfest. Sjukt himla awesomecoolt. Nu kanske du tycker att jag verkar super-oambitiös som sitter och bloggar medan vi har historia men the thing is att hälften av klassen är och hämtar böcker (Perspektiv på historien 1b) och därför sitter vi andra och väntar i klassrummet med grå och vita väggar eftersom vi redan har hämtat böcker. Jag var nästan först i kön. Nu reser sig vår lärare, mr X, går fram mot dörren - går UT ur dörren, försvinner utom syne, ljudnivån stiger i takt med att fler elever kommer in i klassrummet, mr X kommer tillbaka, stänger dörren lite diskret och börjar lektionen med: "Jaha! Nu kanske vi ska bekanta oss lite med de här böckerna."

KLART SLUT

men vår session får nog utspela sig i vrinnevi

den här skogen har för mycket högt gräs som räcker dig till dina händer

det är ju iförsig vackert

välj din vitaste klänning så ska jag dekorera dig med blommor och blad

snart!

snart snart snart snart

jag upplever saker hela tiden som är helt bisarra

situationer

jag begrundar människor, jag älskar att begrunda människor

att se dem ur olika perspektiv och lösa deras gåtor, tänka deras tankar

sovgott

jag vet inte om jag förstår för det känns som att jag också bara har börjat falla mot gränsen

gränsen som betyder noll

livet i verkligheten

jag har börjat se bisarra ting i mitt huvud, som denuppochnervändageten.

rosor som slår ut som röda rivsår över hela min kropp

men när den lena handen nuddar mig så befrias jag för jag är en vild förvuxen ros instängd i en kropp

och ur rivsåren börjar röda blad att falla, tills hela min kropp är blek med rosspiraler som ärr, nej jag menar hennes kropp

för jag är ju befriad nu.

är det nu vi klyvs isär? huggs till två bitar? vi blir som en kluven tunga, med två vassa elaka spetsar, men längst bak sitter allt ihop.

också vi två.

jag tror dig säkert

krypen har börjat bita mig i läpparna igen

det svider

men dom försvinner strax, snart

jag ska bara säga åt dom

och då kan vi åka till stockholm

[your turn]