edward krokus
jag försvinner bakom höstacken.
laura bakom chokladpraliner.
vår blogg dör ut som blekmedel på ett vitt lakan en solig sommarmorgon. det finns inga piller som hjälper, du är sjuk men det går inte att bota.
ska det vara så jävla svårt?
laura bakom chokladpraliner.
vår blogg dör ut som blekmedel på ett vitt lakan en solig sommarmorgon. det finns inga piller som hjälper, du är sjuk men det går inte att bota.
ska det vara så jävla svårt?
utkast i april
ANNA JAG KLARAR DET INTE! JAG KAN INTE!
Var är du? KOM TILLBAKA. JAG FÅR INTE VARA SJÄLV. Det går inte snälla. Titta på mig genom dina spökiga dimmögon. Vi möts över andra sidan. PUSS
du och jag dansar en annan typ av disco
förnyelsens tid kommer aldrig. vi blir inlåsta på riktigt, hittar inte ut. ser bara metall framför ögonen. du vill så gärna att det ska glittra om dig. som små järnkorn över hela kropppen. det är skrovligt om man stryker handen över din rygg.
vi försvinner, jag vet jag vet jag vet.
anna sluta se på mig med ont i blicken. jag är så upptagen. hinner inte le åt precis allt. mina muskler jobbar redan alldeles för hårt. le en gång, testa hur det känns. vi är under hans kommando - kan ingenting göra. jag är inte bättre än någon annan.
jag skrev flera rader idag, slängde, gjorde om. kastade. rev mig själv i skinnet och svor fanjävlahelvete. jag behöver hjälp av någon, hjälp att göra allt färdigt.
imorgon kommer rein för sista gången. jag ska gråta. smeka hans mjuka lockar i hemlighet och dricka hans grå blod fullt av erfarenhet. sen känner ingen igen mig.
ljug för mej
laura det är dags,
tiden är inne.
det färglösa har tagit plats igen, dom tappra försöken var inte nog.
snart låser han in oss i sina metallspjälsängar precis som han gjorde med sina egna stackars barn.
och där sitter vi sen och bönfaller honom om att släppa ut oss men han bara hånskrattar sitt hårda skratt och ger oss blicken.
men vi får aldrig se världen igen, och världen är svart och vit, precis som vår värsta farhåga..
de underbara kärleksdrömmarna och förvandlats till mardrömmar.
avada kedavra.
tiden är inne.
det färglösa har tagit plats igen, dom tappra försöken var inte nog.
snart låser han in oss i sina metallspjälsängar precis som han gjorde med sina egna stackars barn.
och där sitter vi sen och bönfaller honom om att släppa ut oss men han bara hånskrattar sitt hårda skratt och ger oss blicken.
men vi får aldrig se världen igen, och världen är svart och vit, precis som vår värsta farhåga..
de underbara kärleksdrömmarna och förvandlats till mardrömmar.
avada kedavra.
vrål från underjord, sång från ovan
Skärvor efter krossat spegelglas ligger överallt längs med stadens gator.
En värld som har gått sönder ersätts snabbt med en ny.
Resterna av vad som var förrut var kistallstaden spridt ut och reflekterar bilden av en falsk verklighet.
Dold bland skuggorna iaktagandes, tycker hon sig bland skärvorna se
skuggbilden av sig själv
medans solljuset reflekteras,
bländar
människorna som går förbi...
orka diska
duärfulduärfulduärfuldetgårintealdrignever
försöker vi intala oss eller? jag blir ganska sur ganska ofta, hittar på allt fler saker att bli sur på.
nu är det varmt ute, är som en absolut äkta nordbo som säger att det är varmt när det är 5 grader. men det är varmt. jag ska cykla, bli en bra människa. det vore skönt med inga hemligheter, skulle slippa några mörka moln i huvudet, kunde nicka med gott samvete oftare.
21:23
jobbiga söndagar imorgon är det söndag usch för söndag jag hatar söndag.
