klocktorn

laura det är dags,
tiden är inne.
det färglösa har tagit plats igen, dom tappra försöken var inte nog.
snart låser han in oss i sina metallspjälsängar precis som han gjorde med sina egna stackars barn.
och där sitter vi sen och bönfaller honom om att släppa ut oss men han bara hånskrattar sitt hårda skratt och ger oss blicken.
men vi får aldrig se världen igen, och världen är svart och vit, precis som vår värsta farhåga..
de underbara kärleksdrömmarna och förvandlats till mardrömmar.
avada kedavra.