klocktorn

anna jag känner mig bortkommen och har fallit över sommarlovets kant, känns som att jag är påväg mot fel gräns när vi pratar om ensamhet och ångrar att jag läste igenom alla mina inlägg här

jag hatar att klockan närmar sig halv tolv och jag sitter med datorn i knät medan jag gruvar mig för natten

varför gruvar jag mig för att sova?

sommarlovet kan bli ett fall som slutar hårt eller mjukt och man vet inte vilket förrän man är mitt i det

precis som när man kastar kubb och man känner precis efter kastet hur träbiten ska landa

den där jävla träbiten har jag inte kastat än och vet inte förrän om flera veckor var den ska landa

snälla