lufthål
Blick. Blick blick. Händerna mjuknar inte, varför inte? Dom spänner sig. Blir hårda och varma. Spända. Aktsamma. Det är ett fenomen det där att fastna med blicken i någon sekund för mycket. Det är ändå bara en aning för mycket, men det känns. Att det var lite väl.
Mina händer borde inte bli spända av det där. Fan vem vet.
Jag vet aldrig vad jag vill skriva om längre. Jag har redan ristat in det jag måste minnas och aldrig får glömma i den redan sunkiga hjärnbarken min. Jag blir skrämd av det mesta. Verkligerar verkligheten så att den blir ännu verkligare och sen mår jag ännu bättre av att krypa in i mina drömhål än tidigare. Om jag så bara visste vad som rörde sig där inne, bakom trådar och nervsystem. Lufthål.
Kommentarer
Trackback
